gryyynet

.....min pappa!!
Enligt min mening så kan han ALLT!!
Har alltid fått höra att jag är pappas flicka.
Ser upp till honom något otroligt!!
Fader och dotter är något speciellt sägs det....men jag lovar....om jag fått välja vilken annan pappa som helst, hade jag aldrig bytt!!
Skulle inte klara en dag utan Dig!!




Inte bloggat på ett tag, här kommer en liten sammanfattning:

Påsken kom och gick.
Underbart väder.
Barnen kom till oss på långfredagen och vi njöt i fulla drag av solen, husbåten och vårvärmen.
       
     

Vi har städat båda bilarna samt bytt däck.
Volvon surrar på så smått på sina få cylindrar men den går som en pärla enligt mig!
Äntligen har den åter intagit sin plats på uppfarten, nystädad fin och med nytt batteri.
Besiktning sker på tisdag....håll tummarna!!
Men å andra sidan, vilken besiktningsman kan motstå dess skönhet :)

Idag var vi till momma.
Fick gott fika och kortspel.
Tog hand om fiskar och annat smått och gott.
Vill så gärna hjälpa henne med allt jag kan!
Barnen ville säga "hej då" till sin omma innan de åkte till pappsen.
Nu blir de där till nästa söndag för mamma ska på Vemdals-skalet nästa helg, bo i en stuga med 8 andra tjejer, bastu och allt. Känns som en lyx-semester!
Vi ska dansa, äta gott, dricka gott och skratta gott!

Då jag lämnat barnen idag så stannade jag vid kyrkogården.
Gick upp till minneslunden.
Sliter så fruktansvärt ont med detta.....tänker på moffa jämt känns det som.
Bitar av alla band som var färsta vid kransarna låg fortfarande fastfrustna i snön, städade bort så gott jag kunde.
Tårarna rinner fortfarande....
Då jag idag skulle hämta nya sänglakan till mormor för att bädda rent så brast det.
Örngottet jag gjort till morfar låg nytvättat.
Det örngottet som han låg på in i det sista.
Det som jag luktade på då vi städade ur hans rum dagen efter.
Moffa-lukten var nu borta, men minnena finns kvar.
Jag drömmer om honom nu, glada drömmar.
Har saknat de drömmarna.
Vill inte glömma, vill inte något av honom ska försvinna.
Nu skrattar han i drömmen. Han är frisk och glad.
Kändes som om man i början bara hade minnet av honom som sjuk kvar. Nu ler han åter.
Jag går ofta helt upp i min sorg fortfarande men försöker att inte visa något.
Dämpad och dyster, funderande och frånvarande.
Jag väljer att låta allt detta ta sin tid.
Är inte bekväm i att gråta öppet. Men det är skönt då det kommer, då jag är själv.

Nu ska jag åter ta mig samman och cykla ner på byn.
Mina goa vänner väntar!